| 14 Kapitlet |
1 | Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro; |
2 | lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd. |
3 | Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig. |
4 | Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske. |
5 | Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida, |
6 | vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag. |
7 | För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå. |
8 | Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen, |
9 | så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd. |
10 | Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer? |
11 | Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat, |
12 | så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn. |
13 | Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- |
14 | fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme. |
15 | Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta; |
16 | ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd. |
17 | I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning. |
18 | Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats, |
19 | såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet. |
20 | Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort. |
21 | Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem. |
22 | Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma. |