| 32 Kapitlet |
1 | Av David; en sång. Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld. |
2 | Säll är den människa som HERREN icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande icke är något svek. |
3 | Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan. |
4 | Ty dag och natt var din hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta. Sela. |
5 | Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: »Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser»; då förlät du mig min synds missgärning. Sela. |
6 | Därför skola alla fromma bedja till dig på den tid då du är att finna; sannerligen, om ock stora vattenfloder komma, skola de icke nå till dem. |
7 | Du är mitt beskärm, för nöd bevarar du mig; med räddningens jubel omgiver du mig. Sela. |
8 | Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig. |
9 | Varen icke såsom hästar och mulåsnor utan förstånd, på vilka man lägger töm och betsel för att tämja dem, eljest får man dem ej fram. |
10 | Den ogudaktige har många plågor; men den som förtröstar på HERREN, honom omgiver han med nåd. |
11 | Varen glada i HERREN och fröjden eder, I rättfärdige, och jublen, alla I rättsinnige. |