| 142 Kapitlet |
1 | En sång av David; en bön, när han var i grottan. |
2 | Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN. |
3 | Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom. |
4 | När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig. |
5 | Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ. |
6 | Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.» |
7 | Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. |
8 | För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig. |