| 1 Kapitlet |
1 | Detta är den utsaga som uppenbarades för profeten Habackuk. |
2 | Huru länge, HERRE, skall jag ropa, utan att du hör klaga inför dig över våld, utan att du frälsar? |
3 | Varför låter du mig se sådan ondska? Huru kan du själv skåda på sådan orättrådighet, på det fördärv och det våld jag har inför mina ögon? Så uppstår ju kiv, och så upphäva sig trätor. |
4 | Därigenom bliver lagen vanmäktig, och rätten kommer aldrig fram. Ty den ogudaktige snärjer den rättfärdige; så framstår rätten förvrängd. |
5 | Sen efter bland hedningarna och skåden; häpnen, ja, stån där med häpnad Ty en gärning utför han i edra dagar, som I icke skolen tro, när den förtäljes. |
6 | Ty se, jag skall uppväcka kaldéerna det bistra och oförvägna folket, som drager ut så vitt som jorden når och inkräktar boningar som icke äro deras. |
7 | Det folket är förskräckligt och fruktansvärt; rätt och myndighet tager det sig självt. |
8 | Dess hästar äro snabbare än pantrar och vildare än vargar om aftonen; dess ryttare jaga fram i fyrsprång. Ja, fjärran ifrån komma dess ryttare, de flyga åstad såsom örnen, när han störtar sig över sitt rov |
9 | Alla hasta de till våld, av sin stridslust drivas de framåt; och fångar hopa de såsom sand. |
10 | Konungar äro dem ett åtlöje, och furstar räkna de för lekverk; åt alla slags fästen le de, de kasta upp jordvallar och intaga dem. |
11 | Så fara de åstad såsom vinden, alltjämt framåt till att åsamka sig skuld; ty deras egen kraft är deras gud. |
12 | Är du då icke till av ålder? Jo, HERRE, min Gud, min Helige, vi skola ej dö! HERRE, till en dom är det du har satt dem, och till en tuktan har du berett dem, du vår klippa. |
13 | Du vilkens ögon äro för rena för att se på det onda, du som icke lider att skåda på orättrådighet, huru kan du ändå skåda på dessa trolösa människor och tiga stilla, när den ogudaktige fördärvar den som har rätt mot honom? |
14 | Så vållar du att människorna bliva lika fiskar i havet, lika kräldjur, som icke hava någon herre. |
15 | Ja, denne drager dem allasammans upp med sin krok, han fångar dem i sitt nät och församlar dem i sitt garn; däröver är han glad och fröjdar sig. |
16 | Fördenskull frambär han offer åt sitt nät och tänder offereld åt sitt garn; genom dem bliver ju hans andel så fet och hans mat så kräslig. |
17 | Men skall han därför framgent få tömma sitt nät och beständigt dräpa folken utan någon förskoning |