| 18 Kapitlet |
1 | För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld. |
2 | Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet, |
3 | HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn. |
4 | HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst. |
5 | Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig. |
6 | Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig. |
7 | Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron. |
8 | Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd. |
9 | Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom. |
10 | Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter. |
11 | Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar. |
12 | Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln. |
13 | Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned. |
14 | Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned. |
15 | Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem. |
16 | Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind. |
17 | Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. |
18 | Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga. |
19 | De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. |
20 | Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig. |
21 | HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig. |
22 | Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet; |
23 | nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig. |
24 | Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning. |
25 | Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon. |
26 | Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig. |
27 | Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog. |
28 | Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du. |
29 | Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset. |
30 | Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar. |
31 | Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom. |
32 | Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud? |
33 | Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam, |
34 | du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder, |
35 | du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen! |
36 | Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor; |
37 | du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke. |
38 | Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem. |
39 | Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter. |
40 | Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig. |
41 | Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag. |
42 | De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke. |
43 | Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan. |
44 | Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare. |
45 | Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet. |
46 | Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar. |
47 | HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud! |
48 | Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig; |
49 | du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man! |
50 | Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn. |
51 | Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid. |