| 77 Kapitlet |
1 | För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm. |
2 | Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig. |
3 | På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig. |
4 | Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela. |
5 | Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala. |
6 | Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått. |
7 | Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna. |
8 | Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa? |
9 | Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider? |
10 | Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela. |
11 | Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr. |
12 | Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under; |
13 | jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk. |
14 | Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud? |
15 | Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken. |
16 | Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. Sela. |
17 | Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade. |
18 | Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring. |
19 | Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade. |
20 | Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke. |
21 | Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand. |