| 102 Kapitlet |
1 | Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN. |
2 | HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig. |
3 | Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig. |
4 | Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld. |
5 | Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd. |
6 | För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden. |
7 | Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner. |
8 | Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket. |
9 | Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn. |
10 | Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt, |
11 | för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort. |
12 | Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs. |
13 | Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte. |
14 | Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit. |
15 | Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus. |
16 | Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet, |
17 | när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet; |
18 | när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön. |
19 | Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN, |
20 | att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden, |
21 | för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn, |
22 | på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem, |
23 | när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN. |
24 | Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar. |
25 | Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte. |
26 | I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk: |
27 | de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän. |
28 | Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. |
29 | Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig. |