| 4 Kapitlet |
1 | Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön. |
2 | Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning: |
3 | »Hören! En såningsman gick ut för att så. |
4 | Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det. |
5 | Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; |
6 | men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. |
7 | Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt. |
8 | Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.» |
9 | Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.» |
10 | När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna. |
11 | Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser, |
12 | för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'.» |
13 | Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? -- |
14 | Vad såningsmannen sår är ordet. |
15 | Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem. |
16 | Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje, |
17 | men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall. |
18 | Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet, |
19 | men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt. |
20 | Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.» |
21 | Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken. |
22 | Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen. |
23 | Om någon har öron till att höra, så höre han.» |
24 | Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat. |
25 | Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.» |
26 | Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden; |
27 | och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru. |
28 | Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet. |
29 | När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.» |
30 | Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det? |
31 | Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden; |
32 | men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.» |
33 | I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det; |
34 | och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena. |
35 | Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.» |
36 | Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom. |
37 | Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas. |
38 | Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?» |
39 | När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. |
40 | Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?» |
41 | Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?» |