| 5 Kapitlet |
1 | Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön. |
2 | Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där; |
3 | han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom; |
4 | ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom. |
5 | Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar. |
6 | När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom |
7 | och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.» |
8 | Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.» |
9 | Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.» |
10 | Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten. |
11 | Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet. |
12 | Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.» |
13 | Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön. |
14 | Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett. |
15 | När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad. |
16 | Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen. |
17 | Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område. |
18 | När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom. |
19 | Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.» |
20 | Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig. |
21 | Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön. |
22 | Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter |
23 | och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.» |
24 | Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom. |
25 | Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år, |
26 | och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne. |
27 | Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel. |
28 | Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.» |
29 | Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga. |
30 | Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?» |
31 | Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'» |
32 | Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta. |
33 | Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen. |
34 | Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.» |
35 | Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.» |
36 | Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.» |
37 | Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder. |
38 | Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt. |
39 | Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.» |
40 | Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg. |
41 | Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»). |
42 | Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad. |
43 | Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta. |