| 22 Kapitlet |
1 | Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand. |
2 | Han sade: HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare, |
3 | Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet! |
4 | HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst. |
5 | Ty dödens bränningar omvärvde mig, fördärvets strömmar förskräckte mig, |
6 | dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig. |
7 | Men jag åkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min åkallan till min Gud. Och han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron. |
8 | Då skalv jorden och bävade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd. |
9 | Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom. |
10 | Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter. |
11 | Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar |
12 | Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln. |
13 | Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd. |
14 | HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst. |
15 | Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem. |
16 | Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind. |
17 | Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. |
18 | Han räddade mig från min starke fiende, från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga. |
19 | De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. |
20 | Han förde mig ut på rymlig plats han räddade mig, ty han hade behag till mig. |
21 | HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig. |
22 | Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet; |
23 | nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och från hans stadgar vek jag icke av. |
24 | Så var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgärning. |
25 | Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon. |
26 | Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig. |
27 | Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog. |
28 | och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem. |
29 | Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust. |
30 | Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar. |
31 | Guds väg är ostrafflig, HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom. |
32 | Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa förutom vår Gud? |
33 | Gud, du som var mitt starka värn och ledde den ostrafflige på hans väg, |
34 | du som gjorde hans fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder, |
35 | du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen! |
36 | Du gav mig din frälsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor, |
37 | du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke. |
38 | Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem. |
39 | Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem, så att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter. |
40 | Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig. |
41 | Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag. |
42 | De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste; efter HERREN, men han svarade dem icke. |
43 | Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden, jag krossade och förtrampade dem såsom orenlighet på gatan. |
44 | Du räddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare. |
45 | Främlingar visade mig underdånighet; vid blotta ryktet hörsammade de mig. |
46 | Ja, främlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och övergåvo sina borgar. |
47 | HERREN lever! Lovad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa! |
48 | Gud, som har givit mig hämnd och lagt folken under mig; |
49 | du som har fört mig ut från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man! |
50 | Fördenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn. |
51 | Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid. |