37 Kapitlet

 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.