| 5 Kapitlet |
1 | Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek. |
2 | Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars. |
3 | Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor. |
4 | Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala. |
5 | Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila. |
6 | Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med. |
7 | Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar. |
8 | Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld. |
9 | Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd. |
10 | Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull. |
11 | Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer. |
12 | Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn. |
13 | Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor. |
14 | De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel. |
15 | Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad. |
16 | Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så! |
17 | Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade, |
18 | för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå. |
19 | Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte. |
20 | Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt? |
21 | Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom. |
22 | Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan? |